Jag frågar ofta mina färganalyskunder om det är någon färg som de undviker och någon färg som de alltid dras till. ”Rosa” är ofta svaret i båda fallen.
Kanske är rosa den färg som engagerar oss mest, inte bara för att Barbie gjort den till sitt viktigaste attribut, utan för att den är laddad med så skiftande betydelser beroende av tid och rum.
Färgernas hierarkisering
Spoilervarning direkt. När Barbie bestämmer sig för att bli en del av den verkliga världen är det inte chockrosa, tuggummirosa eller ens pastellrosa som gäller. Istället bär hon blå jeans och beige kavaj.
I Fanny Ambjörnssons bok ”Rosa: den farliga färgen” från 2011 intervjuas föräldrar om deras relation till rosa i förhållande till sina barn. Det framkommer att rosa anses vara en könskodad färg som representerar en vän, behagfull och gullifierad kvinnlighet. För att motsätta sig stereotypa könsroller skulle man därför undvika att klä sitt barn i rosa och därmed bereda vägen för sitt barn att bli vad som helst, inte bara en söt och lite sipp tjej.
Men när man gräver ännu lite djupare så visar det sig att det också handlar om klass och god smak. Rosa skulle vara en vulgär färg som dessutom signalerar att man inte är genusupplyst. Hur man klär sitt barn blir därför en markering för det egna sociala och kulturella kapitalet. Som vuxen kvinna skulle rosa också kunna ställa till det om man vill framstå som seriös, kapabel och trovärdig. Kanske säkrast att hålla sig till neutraler och mer manligt kodade färger som grått och blått?
Den rock’n’roll-igaste färgen
Men vänta nu – det här resonemanget är väldigt förenklat av flera anledningar. Vi har ju många gånger sett kvinnor i maktposition bära rosa som Hillary Clinton, Margaret Thatcher och vår egna Ebba Busch.
Det finns nämligen en omvänd logik. Det rosa kan ägas och nya betydelser kan skapas, inte minst på ett polariserande sätt mot de gamla. Att stå över de kulturella konnotationerna blir ett sätt att markera makt. Det rosa blir kaxigt.
Någon i the Clash har sagt att rosa är den mest rock’n’roll-iga färgen, och den var del av både Sex Pistols och Vivienne Westwoods estetik. Redan på 1930-talet lanserade Elsa Schiaparelli chockrosa som en avantgardistisk och just chockerande modefärg.
Att rosa skulle vara en kvinnlig färg är dessutom en ganska ung föreställning. Sexsymbolen Elvis Presley körde som bekant en rosa Cadillac, och det var faktiskt först nånstans i den vevan som kläder och leksaker började könskodas i rosa och blått. Idag är det kanske till och med en föreställning som är på väg att tappa mark. Både Tsitsipas och Alcaraz, mina favoritspelare i tennis, har till exempel spelat i rosa.
Ambivalent sexualiet
Stylisten och kostymdesignern David Zyla föreslår i sin bok ”Color Your Style” från 2011, att man kan hitta sin romantiska färg genom att studera sin rodnade hud (kläm om pekfingrets topp). Här hittar man sin version av rosa och därmed den färg som bäst uttrycker ens passion, sexuella energi och romantiska jag.
Alla versioner av rosa i Barbievärlden är kanske den perfekta spegeln för Barbies sexuella ambivalens. På en och samma gång utmanande med en kropp som karikerar kvinnliga erotiska attribut och helt avsexualiserad i sin brist på genitalier.
Vad som menas med barbierosa tordes vara Pantone 219c, den intensivt knallrosa och brutalt förföriska färg som Mattel förtvivlat försöker skydda. Men vi ser också Barbie i många vänt och näpet pastellrosa kreationer. Och det är exakt detta som också gör det svårt att prata om rosa på ett generellt sätt, det är inte en färg utan många olika som kommer väcka helt olika associationer och ur ett färganalsyperspektiv dessutom passa helt olika personer.
En rosa för alla
När jag hade sett Barbiefilmen ville jag går raka vägen ock köpa det mest rosa läppstift jag skulle kunna ha inom ramen för min färgpalett, någonstans Soft Summer classic 6.2 A. För det är just det som är poängen med färganalys. Det handlar inte om i fall du kan ha rosa eller inte. Det handlar om exakt vilken rosa. Rosa är en bra färg för alla, det gäller bara att ha precisionen att pricka rätt utifrån sina naturliga förutsättningar i hår, hud och ögon.
Margot Robbie som spelar Barbie i filmen har forcerats till att se ut som en ljus sommar, kanske ljus vår. Hon bär färger ur flera paletter men återkommande någonstans ljus sommar, kall sommar samt klar vinter och kall vinter, med andra ord kalla och kallt neutrala färger med varierande intensitet.
Där under Margots blondering och smink finns svaret på vilken rosa som egentligen är hennes perfekta. Hollywood är bra på att skapa illusioner och i sammanhanget är förstås illusionen allt. Men tematiken i filmen är just kollisionen mellan livets realitet med barbievärldens glatta yta.
Det är precis i spänningen mellan vad vi önskar vara och de vi faktiskt är som färganalys verkar. Jag kan inte briljera i Barbies chockrosa lika lite som jag kan vara Barbie, i alla fall inte utanför min fantasi. Och det är helt ok. Jag gillar mina Åsarosa precis som jag gillar livets verklighet. Inte minst för att det är ett mycket mindre ansträngande.